Den nya terminen har startat och nya arbetsområden är upp startade i årskurserna.
Fyrorna har fått i uppgift att intervjua en äldre släkting om musikintresse och hur musiken lät för 20 års sedan och ännu längre tillbaka. Förra året var det väldigt intressant att lyssna till dessa redovisningar och framförallt lyssna på musiken som de ska ta med.
Med femmorna och sexorna har vi startat upp musikteori. Vi går igenom musikaliska termer, tabulatur och enklare notskrift. Det var verkligen inte populärt. Många ifrågasatte varför vi ska göra detta. Vad är meningen med det? Varför behöver vi lära oss sånt?
Anledningen är självklart att det står i kursplanen.
För att jag ska kunna göra en rättvis bedömning av varje enskild elev kommer vi i slutet av arbetsområdet att göra ett skriftligt prov vad de har lärt sig.
Med treorna utökar vi sångerna till fler svenska och även några engelska sånger.
Vid alla lektioner förra veckan pratade jag om vikten av att visa vad man kan.
Musik, och alla andra praktiska ämnen, är ämnen som är svåra att bedöma om man inte är deltagande på lektionerna. Jag tog exemplet Matematik i förhållande till Musik. I matte ska man räkna ett visst avsnitt i matteboken, läraren rättar och ser då om eleven kan eller inte. Väldigt lätt att bedöma kunskapsnivån.
Om läraren lämnar ut ett papper med sjuans multiplikationstabell och eleven bara sitter och inte gör något tror läraren att eleven inte kan och skriver då detta i bedömningen (hårt draget). Eleven kanske visst kan sjuans multiplikationstabell, men måste även visa det!
Likadant är det på musiklektionerna. Sitter någon bara av tiden när vi har gitarrundervisning eller sång, så antar jag att eleven inte kan det vi gör på lektionen, och skriver ner detta, fast det egentligen kanske det är så att eleven är bäst i klassen på gitarr. Men så länge som eleven inte visar sin kunskap kan jag inte bara gissa mig till det.
Detta har jag försökt få in hos alla mina 170 elever. Att det är för deras egna skull de ska göra det. Så att bedömningen blir rätt.
